Idag var han här.
Den beryktade betongmannen.

Grunden är färdig. Nu ska det muras. Sedan ska det byggas. Sedan ska det inredas. Inredninget tar jag hand om. Han behöver inte bry sig om det. Han ska bara ge mig sitt VISA- kort. Det passar bättre i min hand än i honoms.

Sprang nog bort ett par kilo på busfabriken idag. Det finns ju ingen turn off-knapp på skrutten. Han gjorde allt och lite till och vart inte rädd för något. Inga bollar.inga studsmattor.inga rutschkanor.inga hinder. Absolut ingenting.. Eller jo. När busfabrikslåten dundrade ut från högtalarna och elefanten kom ut då var han inte så tuff. han skulle så högt upp som möjligt för att "felefánten" inte skulle ta oss.
Han åkte till och med den blåa stupade rutschkanan. Själv. Eller?? Jag höll väl honom lite grann i armen så att han dinglade med benen.. så det var lika bra att släppa honom annars hade jag ramlat ner. Fast jag åkte ändå efter honom..
Och vi hade så roligt. Vi behövde tiden tillsammans utan en lillebror. Och en pappa.

Imorse när betongmannen var här sa William:
-Mamma. Jag känner igen honom.
-Jasså? var ifrån?
-Från jobbet.

Och Vincent den lille stollen. Han bara växer och stimmar. Han stod här i soffan innan med armarna "över" ryggstödet och jollrade och hade sig. undra ifall han pratade med ljusen eller med växterna?
Han verkade ha kul iallafall.
Inga tänder som poppat upp än iallafall. de bara syns lite vita prickar.. Hoppas det blir en smärtfri tandsprickning då.
Annars sover han som en stock. Äter som ett djur och leker som ett barn!