Allt är skit.

Jag avskyr det.

Hoppas det försvinner.

Nu jävlar.

Jag börjar ikväll.

Då ska jag måla en pall.

Tvätta min fina hylla så jag kan måla den och sätta upp den på barnens rum.

Ta fram gardinerna till barnens lekrum.

Jag måste Face It!!!

Och hostar sönder mig själv. Har sedan torsdags hostat och hesat! Ojojoj vad jobbigt det är.

Så tyck synd om mig nu.

Iallafall. Idag vid lämning på förskolan så pratade jag med W pedagog. Han och bästa kompisen B bråkar tydligen ganska så mycket på förskolan. Det är ganska hårda ord.. Vad jag vet så har W inte fått de orden hemifrån. Men B syskon som är äldre kan en del fula ord. Så det blir mycket sådana ord och mycket "slagsmål". Om det börjar som en lek vet jag inte.

Men ifredags hade pedagogerna fått nog och börjat prata om mobbning tillsammans med barnen.

Jag känner mig maktlös. Så tidigt? Hur?

Jag hoppas inte min W är en retsticka på förskolan.

Jag tycker detta är så jobbigt. Jag hoppas att det är en fas de går igenom..

Ska man seperera dem? ska man ta hem B till oss så de får leka även hemma?

När W var hos B hade det gått jättebra.

W kan säga saker som att han inte vill ha den tröjan för B tycker den är ful. han vill inte längre ha de kläder han alltid älskat för de är inte längre häftiga.

jag behöver råd och tips på hur jag ska gå till väga för att fixa detta.

jag vill inte ett råd som lyder: Lita på pedagogerna. de fixar det.

När jag var mobbad under min skoltid var det MIN mamma som tog tag i det. Inga pedagoger.

Nu säger jag inte att W är mobbad. jag menar bara att det är tåkigt att han inte längre gillar det som han gillat innan.

Kanske ska jag stärka hans självförtroende och självkänsla ännu mer? Mer ömma ord? Mer kärlek?(för det finns det gott om). Ska jag pusha honom ännu mer? Påpeka att han är fin i den tröjan han själv hatar?

Blä.. Livet är inte lätt!

Så färdig!!!!