Jag känner mig som en värdelös mamma till William nu när jag är gravid. Jag har så jävla dåligt samvete hela tiden för att jag inte har samma ork och kämparglöd som innan jag blev gravid. Jag tycker så synd om honom även om jag försöker hitta på massor med honom. Vi leker med tåg/bilar/lera. Vi målar i målarböcker/med målarfärg. Vi bakar. Vi är ute. Vi åker iväg. Vi tittar på film. Vi läser böcker.
Ändå känner jag mig så otillräcklig för honom. Han är en rastlös själ precis som både mig och J. Och det dåliga samvetet äter upp mig innifrån när jag ser att han (eller jag tror mig se ) är understimulerad. Okej. Fallet kanske inte alls är så. Men mina hormoner spökar och denna graviditeten är så jobbig med alla krämpor och besvär.
Men han vet exakt hur han ska göra för att trycka på mina ömma punkter.
Men jag älskar honom ända bortom stjärnorna och tillbaka. Han är mitt hjärta.

Fast idag var han en riktig Drama Queen. Jag hade efter många om och men fått ut honom i trädgården trots regn och rusk. Jag tycker att frisk luft ska man få varje dag.
Grannen skulle gå en runda med hunden och jag tyckte det var perfekt att följa med eftersom han ändå bara vile sitta i vagnen..
Så in med dagens lunch i ugnen. Fiskgratäng, låg värme.
Vi gick. Vi kom tillbaka. Och fiskgratängen var inte klar när vi stegade in genom dörren.
Hujeda mig vilken fasett killen har. Han skrek sig röd och tårarna sprutade. Men han kunde ju inte få någon fiskgratäng för den var ju inte klar.
-Ja ha gickgakäng!!! Ja ha gickgakäng!!
Så hördes det till maten stod på bordet. Då säger han..
-Jag ente lessen me mamma.

Ja. Man smälter.Och inte nog med det har han börjat med en ny sak här hemma.. När han blir ledsen över något så kommer han fram till en och ber en trösta honom. Gulligt. Ja. Fjäskigt. Ja!!



Bebismage. V.33. 32+6.